En liten liknelse till följd på det förgående inlägget.

Våra skolliv är som en liten själ mitt i ett hav. Man måste kämpa för att
hålla sig flytande, hela tiden måste man kämpa, aldrig kan man vila helt.
Ibland är det lungt och vackert och allt känns så klart men ibland är det
mörkt och stormigt. Man vet inte vart man ska, men tappar kurs mot land.
Ibland slår vågorna över en och man får ingen luft. Vem är den lilla själen då?
Vad gör den där? Mitt i det stora blå. Ska man fortsätta kämpa för att hålla sig
uppe eller ska man ge efter och sakta sjunka till bottnen? Sluta slåss emot de
höga vågorna och de piskande regnet? Sluta simma emot de starka strömmarna?

Men om man ger upp ett tag, sitter under ytan för att vila ut, hämtar kraft för
att klara vägen till land. Är inte stormen tio gånger värre när man kommer upp
till ytan med nya tag? Upplevs den inte som mycket värre än förut?

Men vad är meningen med att veta alla svaren? För när vi väl nått land. Vad ska
vi göra då? Kasta oss in i ett nytt hav? Eller blir det en sjö som ligger stilla? Kan
det bli som att simma i glödande lava eller en dans på sommargräs?
Vem vet? Inte ens du!


På något sätt påverkar dina tre år på öppet din framtida väg. Om du lyckades
så lyckad du även här. Om du misslyckades så misslyckas du även här? Men
vad vet jag? Vad vet du? Detta är bara hur samhället vill att det ska se ut just nu.