Låter ju som att man var på en liten kulle, haha, sött! men nej...(läs med dramatisk röst!!!!)
Ett gäng på nio personer, (Mamma Cina och Mamma Tina, Pappa Daniel och Pappa Lars. Prinsessan Judit,
Den vackra Damen Malin, Fotografen Isac och knäkten Theo samt Riddaren Gabriel,) klättrade upp och ner
för branta stup, de klättrade längs branta bergväggar och var nära på att falla rätt ner i den piskande blå
avgrunden så kallat, havet...

Vinden slet och drog i de nio vandrarna vid de vassa klipporna men de stannade inte upp, de var tvungna att
hitta en plats att få i sig näring på, det kan man inte göra i ett stup. Som tur var tog det inte en lång stund tills
de hittade en klipphylla högt över havet... långt ifrån land...

(Kameran gör det inte rättvisa, stranden låg längre bort... )Alla kände lättnad över att få vara framme och de
provade om de hade någon teckning, så att någon kunde rädda dem. För detta behövde man sitta väldigt fult...

Det fungerade tyvärr inte och det är otroligt hur denna snygga dam kunde klättra i bergen, måste bero
på de superbra skorna eller en skicklighet utav guld. Dock blev Riddaren Gabriel helt okontrolerad vid detta
dåliga besked "Ingen teckning? Vad i allsindar!" utropade han och blev en spindel. Dagen började lida mot sitt
slut och de nio bestämde sig för att de var så illa tvugna att påbörja sin resa hem. För att komma hem var de
tvugna att ta vägen genom kohagen. "Haha" tänker vem som helst men inte länge till, för detta var ingen vanlig
kohage. Stormästaren bodde i denna hagen med sina anhängare, de åt bebisar till förätt och sedan de vuxna.

Korna försökte blockera vägen i hopp om att hålla tre av dem kvar till stormästarens ankomst... korna lyckades
nästan, men inte helt, den modige Spindeln och hans prinsessa banade väg för den vackre damen och bad
korna att flytta på sig. Det gjorde dem inte så Spindeln slog till dem lite så att det blev rädda. Ryktet hade nu
gått att det fanns inkräktare i hagen så de tre fick skynda sig igenom hagen för att slippa bli mat åt stormästaren medan resten av de nio hejjade på... men så plötsligt...
Där var han, den stora, besten... stormästaren. Alla nio sprang för att söka skydd och som tur var så var
hagen nästan slut. Den vackra damen sa "Han var väldigt lång" och alla de andra skrattade åt detta
ett tag då det missförstod det hela, den vackra damen menade såklart besten medans de andra trodde
att hon menade bestens nedre delar. Det kanske var det goda missförståndet i slutet eller bara lättnaden
över att vara i en liten större trygghet som fick de nio att återuppta sin vanding hem. Det började bli mörkt..

Det fanns inte mycket tid kvar för att komma hem, men så plötsligt såg dem ett ljus och Spindeln Gabriel sa
"Det finnes inget mer att frukta ty nu vi äro i säkra händer och inom sinom tid även hemma!"
Med solen i håret och glädjen sprudlandes så visste de alla att Spindelns ord var sanna.